En av de största kalkonböcker jag läst på år och dagar, men samtidigt ohyggligt rolig. Även om jag inte tror att det var Helena Siganders mening med boken- så är den verkligen jätterolig. Jag skrattar högt ett flertal gånger just för att den är så löjlig. Språket är det egentligen inget fel på, inte heller karaktärerna. Men intrigen och det faktum att huvudkaraktärens efternamn upprepas 400 gånger med att Maria Louisa Magnusson sade si, Maria Louisa Magnusson sade så och när man efter en hel sida kanske glömt bort Maria Louisa Magnussons efternamn så dyker det åter igen- är helt obesgrivligt dåligt. Även de andra karaktärernas efternamn och titel dyker upp hela tiden. Visst är boken en flopp, pinsamt dålig- men till skillnad från tråkiga dussindeckare som enbart är just tråkiga- så är den här så dålig att den blir strålande kul att lyssna till. Och för det räddas den från bottenbetyg för mig.
Bra uppläsning av Hanna Shmitz!

Betyg 3