Filmen var bra men boken har ett stort problem, och det är att jag inte lyckas intressera mig för huvudpersonerna. De är så jobbiga! Och då bryr jag mig inte om hur det går för dem.

Betyg 1

”Främlingar på ett tåg” börjar som en kriminalare när huvudkaraktärerna Guy och Bruno av en slump träffas på ett tåg. Deras möte tar en mörk vändning när samtalet leder in på hur livet skulle te sig bättre utan Brunos far och utan Guys nuvarande fru. Om de dödar varandras respektive, menar Bruno på att de aldrig skulle bli misstänkta, eftersom de inte skulle ha något egentligt motiv.

Bokens behållning ligger inte i själva upptakten till morden, utan snarare efterspelet. Både Bruno och Guy våndas av sina handlingar. Men deras bakgrund och karaktär påverkar hur de hanterar skulden. Guy är nybliven arkitekt som nyligen landat ett prestigefullt jobb men också en vacker och inkännande fru. Bruno är en oberäknelig, bortskämd rikemansunge som avundas Guy allt han har.

Medan Guy slits av enorma skuldkänslor utvecklar Bruno ett närmast maniskt beteende för att kunna hantera sin skuld. Jag kommer flera gånger att tänka på Raskolnikov i ”Brott och straff” som misslyckas med att resonera bort sina skuldkänslor efter morden han begått. Även i ”Främlingar på ett tåg” blir skulden som ett förtärande väsen som äter upp dem inifrån. Till slut vet dem inte vad som är bättre - att erkänna och ta konsekvenserna eller känna omätbar skuld.

Bägge böckerna förutsätter att man ser på människolivet som något okränkbart. Det kan nästan te sig som en dröm när man i nästa stund slår på nyheterna och läser om krig och skjutningar och andra hemskheter.

Betyg 2