ränderna Går Aldrig Ur

Om internatskoleliv, småstadsrasism och klasskillnader i 90-talets Sverige 

Elin växer upp i det lilla samhället Gimo, med en mor som har tagit avstånd från sin överklassbakgrund. Under besöken hos mormodern i Stockholm får Elin inblick i det liv hennes mamma valt bort, ett annorlunda, mer glamouröst sådant.

Sedan faderns död och vännen Behnams flytt känner Elin sig ensam och hon börjar längta bort från tristessen i Gimo. Hon hittar en glansig broschyr om Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket och lockas avlöftet om gemenskap, vänner och lycka - allt det hon själv saknar.

Elin får börja på skolan och inledningsvis älskar hon den nya tillvaron. Festerna, de nyfunna vännerna och känslan av samhörighet. Men livet på internatskolan är inte så okomplicerat som det först verkar. Snart visar det sig att många av hennes klasskamrater, trots sin privilegierade bakgrund och perfekta fasad, bär på egna trauman. Och ju längre tiden går, desto starkare reagerar Elin mot förnedrande initieringsriter, klasskillnader och hierarkiska ordningar. Hon känner sig klämd mellan två världar och blir alltmer osäker på vem hon är och var hon egentligen hör hemma. Tydligen måste hon välja sida, för att inte stå ensam kvar.

Ränderna går aldrig ur är en stark utvecklingsroman som vill nyansera bilden av överklassens och internatskolans slutna värld. Agnes Hellström vill med sin roman visa att alla människor oavsett bakgrund, innerst inne är väldigt lika. Alla drivs vi av en önskan att vara del av något och av rädslan att stå utanför.

Utdrag ur boken:
"Vad var det för dålig publicitet? "Frågade jag nyfiket.
"Har du inte sett videon? Åh, jag vet inte om du orkar, men den står i bokhyllan. Det var en Ur jobbig grej,bara ett par år innan jag började, helt fruktansvärt. "Lydia lägger ner besticken och tar en klunk vatten ."Det kom en reporter till skolan som sa att hon ville göra ett inslag om oss . Alla var snälla och hjälpsamma mot henne , visade henne runt och hon var här flera gånger. När hon åkte verkade hon nöjd och ganska imponerad."
"Men,?"
"Ja, självklart finns det ett men, några veckor senare när inslaget visades på tv, handlade allt om hur Hum är ett helvete fullt av pennalism och mobbing och ja ...det var helt hemskt att se. En kille hade ringt upp reportern och sagt att det finns en massa dolt under ytan. Han berättade om hur de rakat av honom allt könshår och förnedrat honom . Det blev stor skandal och de som gjort det blev reglerade. Det var orättvist, alla blir ju invigda, det är en del av traditionen och självfallet kan det verka konstigt när det tas ur sitt sammanhang . Men alla journalister är ju sossar och kommer bara hit för att försöka förstöra. Medierna har inte fått komma hit sedan dess och de har klagat på att vi håller oss för oss själva. Som om det är konstigt, när de bara rapporterar en massa lögner.
Jag förstår vad Lydia menar. Skolan är helt annorlunda när man vant sig. Hoppas jag åtminstone, jag kämpar varje dag för att vänja mig.

Medelbetyg: 3 (1 röster)