I början finns en innehållsförteckning, och sen följer en slags inledning i kursiv text. Jag upplevde den väldigt förvirrande till en början, innan jag längre in i boken insåg att det var väldigt långa citat tagna därifrån.

I början av kapitel två som heter Med ett rusande hjärta i en mardrömsvärld börjar det först med kursiv text, för att sedan gå över till standardtext. Man slängs ganska direkt in i handlingen, man får väldigt lite information att stå på för att kunna få något grepp om det hon berättar om.
Hon beskriver hur hon först hamnar i psykosen, vad som händer och hur hon upplever det. Jag förstod det som att hon kände ett slags klick i huvudet. Sedan var det någon där.

Den personen var en människa hon träffat i verkliga livet, som hon träffat på fyllan. Hon minns inte alla detaljer om mötet själv, men han försöker bestämt intala henne att hon betett sig väldigt illa mot honom. Han får henne att tro att hon är en dålig människa, och berättar massa olika saker som hon måste göra för att kunna bli en bra människa igen. Till exempel så får hon aldrig publicera en novell som hon skrivit, den är för bra och hon måste därför ha snott meningarna någonstans ifrån. Sedermera kommer det fler människor in i hennes huvud, och de övertygar henne om att de utövar svart magi mot henne.

Jag som läsare känner ett visst obehag. Man blir nästan lite arg på henne för att hon så enkelt lyssnar på rösterna, och för att hon väntar så länge med att söka hjälp. Hon hamnar dock flertalet gånger på psyket under bokens gång, men kommer ut alldeles för tidigt och får inte den hjälp hon behöver på en gång.

Upplägget på den här boken, jämfört med den bok jag tidigare läst och skrivit om (Marilyn Mansons självbiografi), är väldigt förvirrande. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden, vissa händelser har hon med flera gånger. Hon avbryter en berättelse mitt i, och hoppar till nästa. När man nästan glömt den första berättelsen återkommer hon till den. Jag undrar nästan hur boken skulle vara om hon inte upprepat allt så mycket - skulle det ens finnas någon bok kvar då?

Boken är i övrigt lätt att läsa, men kanske svårare att förstå. Det är (i mitt tycke) överdrivet stor text, med stora radavstånd. För många kan det säkert vara väldigt skönt, dock. Jag är en van läsare, men den här boken är väldigt krånglig att läsa. Främst då för att den är väldigt konstigt upplagd, och hoppar fram och tillbaka hejvilt. Hon skriver samma meningar hela tiden, men ändrar ibland informationen i meningen. Det blir alltså svårt att förstå vad hon egentligen menar.

Jag hade höga förväntningar på den här boken. Jag har läst mycket om psykoser, men aldrig riktigt lyckats greppa vad det rört sig om. I den här boken trodde jag att jag skulle få en bättre och klarare bild av en psykos – vilket jag också fick. Det är nog det enda positiva jag hittat med den här boken.

Oavsett så tycker jag verkligen att det är en viktig bok. Vi måste våga prata mer om psykiska sjukdomar, de är precis lika verkliga som de fysiska sjukdomarna. Det är dags för psykisk ohälsa att ta ett kliv ut ur mörkret, och det är dags att människor får lära sig vad det handlar om. Även om boken inte direkt föll mig i smaken, måste jag ändå ge en eloge till Caroline Erica Åström för att hon vågar publicera något som detta. Det är verkligen så himla viktigt.

Betyg 2