Intighetens poetik: Ett manifest för tomhetens subjekt
Recension av
TIQQUN (2013) Teorin om Bloom. Göteborg: Korpen Koloni Förlag

Ludwig Wittgenstein sade en gång att filosofens arbete utgörs av ett sammanförande av påminnelser för ett specifikt syfte. Författarkollektivet Tiqquns skrift Teorin om Bloom är ett gott exempel på just ett sådant filosofiskt arbete, där den fragmentariska framställningen kan betraktas som en sammanställning av obehagliga ledtrådar om en alltför fasansfull helhet: biomaktens och skådespelssamhällets nära nog fullständiga herravälde över vårt sociala liv.

Vi lever i ett alltomfattande socialt system, ett imperium, som bit för bit tömmer vår tillvaro på varje form av meningsfullhet förutom den nihilistiska njutning som står att finna i tomheten själv. Det är ett system kännetecknat av en ständig produktion av det förutbestämt lika och av en tomhetens subjektivitet som oundvikligen leder människan in i ett ledans och olustens rike.

I ångesten inför den tomhet som bebor henne och inför gemenskapernas sönderslitenhet flyr hon in i konsumtionssamhällets ekorrhjul av artificiell begärsproduktion, in i skådespelens spegelsalar av representationer och varje form av upplevelse som utlovar en befrielse från henne själv och tillvarons substanslöshet. I ett samhälleligt tillstånd av alltomfattande främlingsskap – i ett tillstånd av Bloom – rör sig individen mellan farsens och tragedins ytterligheter, i en karnevalisk flykt undan den mänskliga existensens grundläggande erfarenhet av ändlighet och utsatthet.

Genom sin fundamentala kritik av detta sociala system, tillsammans med att denna kritik uttrycks på ett språk och till en form som ständigt tangerar gränsen för det begreppsligt meningsfulla, framträder Teorin om Bloom som ett i grunden anti-socialt verk. Anti-socialt i den meningen att det inte fullt ut kan skrivas in i den rådande symboliska ordningen och ständigt befinner sig i en rörelse ut mot det icke-meningsfullas territorier. Anti-socialiteten skulle visserligen kunna betraktas som en bristens eller tomhetens socialitet, men det kan inte förnekas att den även är anomalins, brottets och därmed också förnyelsens socialitet.

I sin tidsdiagnosticerande analys av detta samhälleliga tillstånd framträder Teorin om Bloom inte bara som ett filosofiskt och samhällskritiskt verk, utan också som ett poetiskt verk. Precis som filosofen i sitt arbete söker finna de rätta orden i sin strävan efter att ställa de rätta frågorna och bryta upp det förgivettagna, bemödar också poeten sig om att finna de ord som bäst förmår framställa en värld som överskrider det prosaiskt avbildade och förstelnade.

Det poetiska kännetecknas av ett skapande av en sanning som ligger bortom det uppenbara, som alltid innebär en förskjutning i förhållande till det givna och som inom sig bär på fröet till det Nya. Poesin kan härmed ses som ett uttryck för en negativitet som både är en förstörelseakt och ett skapelseakt. Kanske är det i sammanhanget passande att tänka på Jacques Lacans ord om att vi inte söker poesin för vishetens skull, utan för vishetens demontering. Det vore inte orimligt att se Teorin om Bloom som ett instrument för en sådan demontering, ett isärplockande som söker nå fram till det som saknar mening, det icke-reducerbara, eller med ett annat ord, det traumatiska.

Teorins uppgift är att iscensätta en fragmentiserande och negerande rörelse genom symptom efter symptom i syfte att avtäcker den sociala ordningens inneboende trauma: den mänskliga existensen grundläggande intighet. Det samhälle som kännetecknas av Bloom är ett samhälle där denna existentiella intighet, denna den mänskliga erfarenhetens ursprungliga erfarenhet, genomsyrar hela det sociala livet.

Alienationen är inte längre blott ett undantag, utan har totaliserats och erfars av de handlande subjekten som den enda möjliga verkligheten. Följden blir att vi inte längre kan tala om en erfarenhet av tomhet utan istället måste tala om varje erfarenhet som en tomhetens erfarenhet. Människan är inte längre ett alienerat subjekt, eftersom detta skulle förutsätta hennes nu förlorade möjlighet att förhålla sig till denna alienations utsida.

Vad som skett är att alienationen i stället har blivit konstitutiv för den mänskliga erfarenheten som sådan och individen framträder som det enskilda uttrycket för en transubstantiation, för det yttersta förkroppsligandet av intigheten. Det är det ”slutgiltiga förverkligandet av det allmänna mänskliga väsendet, som just är frånvaron av väsen, ren utsatthet och ren tillgänglighet: en larv”.

Men en larv är aldrig någontings slutpunkt utan utgör ett stadium i en metamorfos mot någonting ännu inte existerande. Här påminns vi om André Greens ord att intigheten markerar skillnaden mellan det som är dött och det som ännu inte är fött. Intigheten är med andra ord inte liktydigt med det fullständiga negerandet av det som är, utan måste i stället i sin positivitet ses som en skapande kraft, en öppning ut mot det som vi ännu inte fullt ut kan föreställa oss.

Vi minns den berömda frasen av Beckett: ”There are many ways in which the thing I am trying in vain to say may be tried in vain to be said”. Samtidigt som det är precis en sådan vanmäktighet som kännetecknar Bloom, både samhällets allmänna Stimmung och det enskilda subjektets Lebenswelt, visar verket Teorin om Bloom genom sin blotta förekomst på motsatsen, på en öppning mot den immanenta förändringens möjlighet.

Det samhälle där tomhetens erfarenhet blivit konstitutiv för det sociala livet har visserligen visat sig synnerligen framgångsrikt i framställandet av sig självt som oundvikligt. Personifikationen må vara ett metodologisk misstag, men speglar också den försåtliga tron på herraväldet som ett externt något med styrkan hos en naturkraft och utgör ett alltför lättvindigt frånkännande av vårt eget ansvar för dess herravälde.

”Tiqqun är en frälsningens process, förlossningen som kommer med ett återuppbyggande av meningens enhet med livet, med alla tings upprättelse genom människors handlande”. Verket uppdagar ett brott med det förgivettagna och är själv otvivelaktigen en del i dess uppkomst.

Det är emellertid ett brott som aldrig kan tas för givet, som vore det någon sorts deus ex machina, utan det förutsätter förekomsten av aktörer som så att säga bär brottets arv, dess Ariadnestråd, tillbaka in i framtiden, som genom ett medvetet betvingande av det kontingenta upprätthåller rupturen i ordningen och tvingar fram det Nya. Teorin om Bloom är i sig själv en profetia om det radikala brottets möjlighet. I den mån det verkligen handlar om en profetia beror på om vi förmår uppfatta den som just en profetia och utifrån detta väljer att agera som om ett utträde ur Bloom vore möjligt.

Lennart E. H. Räterlinck
Sociologiska institutionen & IBF, Uppsala universitet

Betyg 4