Heikki Ylikangas skriver i sin faktabok om det finska inbördeskriget, Vägen till Tammerfors, att han inte vill ansluta sig till den ganska rikhaltiga floran av litteratur som öppet tar ställning för antingen de vita (frihetslitteratur) eller de röda. Han vill istället i Poltavas spår, lyfta fram ett krig i all sin detaljrikedom och skröplighet. Han skildrar de händelser som ledde fram till att Tammerfors, de rödas största fäste i inlandet, föll för de vita styrkorna. Han skildrar ståndrätter, avrättningar och rena mord.

Lyckas Ylikangas då i sitt uppsåt att vara "opartisk". Nej, i slutändan tar han alltmer öppet de rödas parti och uppehåller sig länge vid spekulationer om avrättningar, vilket blir en smula anakronistiskt och missar huvudpoängen.

Samtidigt är det en spännande bok, full av detaljer och öden. Men bristen på förståelse för (den befogade) rädslan för en kommunistisk revolution blir ganska tyngande för resultatet. Vilket är synd, eftersom ämnet är spännande.

Betyg 2