Bokrecension
Författare: Susanne Staun
Titel: Dödens rum
Original titel: Døderummet
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
Antal sidor: 280
Förlag: Lind & Co
ISBN: 9789174610987
Susanne Staun föddes på nyårsafton 157 i Danmark och har skrivit flera uppskattade romaner.
Handling: Maria Karuse, 47 år, börjar en ny tjänst som obducent vid rättsmedicinska institutet i Odense. Hon är gift med Michael, men deras äktenskap har varit dött sedan flera år tillbaka. Maria är en enstöring och ingen känslomänniska och blir ofta ovän med sina kollegor. Arbetet som rättsläkare är krävande och innefattar ofta nattliga utryckningar. I bokens början får hon åka ut på en utryckning efter att polisen hittat en ung kvinna torterad, skändad och knivmördad. En bit i från kvinnan ligger även en motorcykelpolis död. Är han också mördad och hör iså fall morden ihop? Maria upptäcker ett rött färgämne på kvinnans kropp, ett ämne som bara finns i medicin för spetälska, men spetälska har inte funnits i Danmark sedan 1913. Detta gör Maria nyfiken och hon kommer att forska vidare i fallet utan att först prata med polisen. Maria har i sitt privatliv ett komplicerat sexliv. Hon köper sex via en förmedling och betalar för farliga och våldsamma samlag, ofta i en park. En natt blir ett sådant möte nästan hennes död.
Parallellt med Marias berättelse får vi läsare följa en från början yngre killes dagboksanteckningar och ända fram till han blir vuxen. En destruktiv kille som inte har några känslor och drar sig inte för att skada. Vem är denna kille? Kan han ha något med mordet/n att göra?
Maria fortsätter på egen hand att själv leta efter någon som kan ha spetälska och den/de som kan har mördat kvinnan och även andra unga kvinnor som blivit mördade tidigare. Hon kommer att dras ändå till Tyskland i sin jakt för att hitta den/de som ligger bakom morden. Kommer hon att lyckas eller kommer hon själv att mördas?

Den här boken gjorde mig splittrad i vad jag tyckte om den. Det fanns både plus och minus. Minus – för att jag tyckte den var ganska långdragen i sin handling, det hände inte särskilt mycket. Jag är heller inte förtjust i romaner skrivna i jag-form, tycker det passar bättre i självbiografier. Även karaktärerna var anonyma, jag kunde inte se dem framför mig som jag vill, inte ens huvudkaraktären Maria själv. Men de sista tjugo sidorna var mycket spännande och skulle boken hållit det tempot hela vägen, hade jag varit nöjd. Dagbokboksanteckningarna som den destruktive kille skriven lyfte bokens handling och även de detaljerade obduktionerna. Det var positivt. Men jag har läst böcker som handlar om obduktioner som också varit väl detaljerade, men de har också varit skrivna med mer känslor än Susanne Staun gjort. Ändå var den tillräckligt bra för att få en trea.

Betyg 3/5

Betyg 3