Man följer Katherine genom tre olika perspektiv genom hela boken. Hennes unga tonår, hennes sena tonår och hennes vuxenliv, vilket jag finner jobbigt då de blanda ihop de perspektiven i olika kapitel, men i och för sig så skulle boken blivit för långdragen om man satt dem i rätt ordning.
Karaktärerna känner jag är inte helt fullbordade, men de funkar. Alice har en karaktär men sent glömmer. Men det finns en del karaktärer som blandas in på så märkligt vis.
Slutet var inte vad jag väntat mig, och det hade inte behövt slutat så för att boken skulle slutat som den gjorde. Men lite läsvärd är den nog trots allt.

Betyg 3

Egentligen gillar jag inte böcker som börjar med en Stor Hemlighet, som sakta, sakta avslöjas men James kommer undan med det. Boken är roande, men den ger mig ingen upplevelse utöver att det. Psykologin skramlar ibland - att Alice skulle kunna få Helen att ge utlopp för sin sorg är helt osannolikt, och Alices personlighet beskrivs som om den bara består av svart eller vitt, medan alla nyanser däremellan är frånvarande. Relationen mellan Mick och Katherine är för enkel, bokens slut är för enkel. Men, som sagt, roande läsning.

Betyg 3